Så svårt att tala om...

Förra veckan blev det inte så många inlägg här på bloggen.

Det var så att jag var på ett antal utbildnings tillfällen inom Psykisk hälsa, äldre. Det var en utbildning som jag fick möjlighet att gå genom jobbet.

Jag arbetar som Undersköterska inom hemtjänsten. Vi har omsorgstagare från 50  till...100 år. Alla har olika behov som vi vill tillgodose på bästa sätt utifrån de förutsättningar som vi har..
Det är förutsättningarna som i regel sätter käppar i hjulen. Tiden. Tiden hos omsorgstagaren som är så väl uträknad av "siffer människorna". 10 min för tillsyn, 20 min för att hinna hjälpa till och förbereda maten.. osv osv.

Under denna tiden ska vi även hinna se hur "Agda" mår. Nu är vi rätt så "arbets skadade" de flesta i min arbetsgrupp, så det räcker med att vi öppnar dörren så känner vi hur "Agda" eller " Sture" mår. Vi känner "det i luften" men för att vara säkra så måste vi våga fråga OCH ta oss tid att fråga trots att "Stina " som är nästa omsorgstagare får vänta...

Utbildningen som jag gick på handlar om det. Att vi måste ta oss tid att fråga och det viktigaste av allt; att vi vågar fråga om de funderar på självmord när de säger att de inte vill leva längre.

Vi måste ta det på allvar och inte "skratta bort det". Vi måste ta oss tid och lyssna och hjälpa dem att få professionell hjälp

Det talas inte mycket om de äldres psykiska hälsa. De talas inte om de äldre som skriver avskeds brev, samlar ihop piller och som tar sitt liv. Det talas mest om de yngre som mår dåligt. Har jag fel? Har jag missat de reportage om de äldres psykiska (O)hälsa?

Jag vill inte att det ska tystas ned om de yngre, inte alls men vi måste våga vara lyhörda även mot de äldre.

Det finns hur mycket som helst att tala om inom detta ämne men det tänker jag inte göra. Inte nu. Däremot så kan ni gå in på länken här om ni vill veta mer om vad utbildningen som jag gick på handlade om.

Ha det bäst och ta hand om varandra och ta er tid att lyssna(ung som gammal) :)

❤